Förlossningsberättelse

 

14 april

 På kvällen börjar jag få rätt så onda sammandragningar som kommer tätare när jag är uppe och rör på mig. Eftersom jag är rätt så trött på alla förvärkar som bara avtar så är jag uppe och rör på mig så mkt som det bara går.

Under natten vaknar jag till varje gång en värk kommer för att sedan dåsa bort igen.


 

15 april

Vid fem-tiden på morgonen så kliver jag till slut upp och sätter mig vid datorn och klockar lite värkar. De kommer ganska oregelbundet med 6-10 minuter emellan. Jag bestämmer mig för att ringa förlossningen och prata lite med dem. Barnmorskan konstaterar att jag inte kommit in i aktivt värkarbete än utan jag ska avvakta och passa på att vila så mkt som möjligt. Hon frågar mig sedan om jag har känt bebisen som vanligt, vilket jag inte gjort sedan kvällen innan. Jag blir tillsagd att dricka isvatten och buffa hårt på magen och känner jag inte några rörelser efter det så ska jag komma upp på en koll. Jag lägger på och precis då så börjar bebisen hicka.

Jag lämnar Felicia på dagis vid nio och går sedan hem och tar det lugnt i väntan på att det är dags att gå till barnmorskan vid 13:45.


När jag väl kommer till barnmorskan så avtar värkarna igen för att sedan komma tillbaka framåt 16-tiden. Jag känner mig rätt så förvirrad över det faktum att värkarna är någorlunda regelbundna så länge jag är uppe och rör på mig för att sedan nästan avta helt när jag sitter ner. Mycket märkligt.

Framåt kvällen börjar jag känna mig rätt så trött på att ha ont. Jag prövar att ta alvedon vid kl 20 som inte hjälper överhuvudtaget. Vid 22 så bestämmer jag mig för att krypa ner i soffan och kika på Diagnos Okänd. Kommer på att jag ska lägga ut den plastade frottén ifall att.... Sen hinner jag bara ligga ner i 10 minuter innan jag får två jätteonda värkar. Mitt i värktoppen på den andra så smäller det till i magen precis som om något går sönder inuti. Det gör jätteont och jag grabbar tag i sambon som hajjar till och undrar vad det är. Jag hinner bara säga något i stil med att det kändes som om något gick sönder och att det gör jätteont innan jag känner vattnet gå. ”Oj... nu gick vattnet...”

Jag ringer förlossningen som säger att jag ska komma upp, sen börjar monstervärkarna. Dom är så intensiva att jag blir rädd för att jag kanske inte hinner in till sjukhuset. Detta vågar jag inte säga till sambon dock för jag vill inte stressa upp honom.

Vi släpper av Felicia hos sambons föräldrar innan vi åker vidare till förlossningen.


Vi får komma in i en förlossningssal direkt när vi kommer upp vid 23. Jag får en vit skjorta och snygga nättrosor att byta om till. Sedan får jag ligga med ctg. Värkarna gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag sparkar med benen och hyperventilerar och barnmorskan och sambon tjatar på mig om andningen hela tiden... ”in genom näsan och ut genom munnen”.



16 april

Vid midnatt gör dom en undersökning och känner att jag är öppen 2-3 centimeter. Dom erbjuder mig två alternativ: Sovdos och smärtstillande spruta eller Eda (epidural). Jag väljer Epiduralen.

Efter en hel evighet så kommer narkosläkaren vid 1 och lägger Edan. Vid det här laget ligger jag och spyr som en kalv. ”Det var dom jordgubbarna”. (jag hade, en kvart innan vattnet gick, satt i mig ett halv kilo jordgubbar haha)


När Edan kickar in så känns det som rena himmelriket. Jag får en dosa så att jag kan självdosera och den är min bäste vän under förlossningen.


Vi passar på att slumra lite och när barnmorskan kommer in vid 3 för att känna efter hur mkt jag öppnat mig så visar det sig att jag är fullt öppen så när som på en kant. Jag får ligga på sida för att underlätta att den ska försvinna.

Vid 4 så känner jag hur det börjar trycka på. Jag får klartecken att börja pressa men det händer liksom inget. Vid 4:23 så kommer det plötsligt in en läkare och ytterligare typ 2 personal och jag funderar på vad det är frågan om. Det pratas om sugklocka och att dom ska kolla om bebisen mår bra genom att ta ett blodprov från dess huvud. Jag frågar om något är fel men får till svar att allt är ok. Jag hör sedan barnmorskan kommentera att hjärtljuden går ner till 60-70 under värkarna. Dom kopplar värkstimulerande dropp eftersom min kropp inte orkar arbeta. Efter det tar krystvärkarna fart. Jag tror inte jag säger så mkt roliga saker under slutskedet förutom att ”det gör jävligt ont i arslet” och att "det känns som en vattenmelon" haha. 

Precis efter att Lady Gagas Poker Face spelats på radion så kommer Ronja till världen 04:53 med navelsträngen två varv runt halsen. 49cm lång och 2840g lätt.

 

Gav upp

Gav upp hoppet om att sova och klev nu upp. Har haft ruskigt onda värkar sen lite efter 8 igår kväll. Än så länge har dom inte avtagit i styrka så jag sitter och klockar lite på varktimer.se
4

Vecka 39

(38+0)

Vecka 39: 13 apr - 19 apr 2009

Kroppen: Barnmorskan kontrollerar nu om barnets huvud är fixerat. När barnet slutgiltigt har lagt sig med huvudet nedåt är först huvudet rörligt (R), sedan brukar det gå över till att bli ruckbart (Ru). Slutligen fixeras huvudet (F) vilket kan kan göra lite ont just som det sker, det kan kännas som något stort och hårt surrat sig fast i bäckengången. Man kan också känna som ilningar i slidan och neråt benen vilka beror på att barnet kommer åt nerver när det vrider sig ned i bäckenet.
Kroppen har förberett sig, livmodertappen har mognat och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma i små omgångar och vissa märker inte ens av den.

Barnet: Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältingssystemet och celler från tarmväggen. Barnet förbereder sig att födas genom att samla på sig extra mycket energi för att klara sig under förlossningen och de första levnadsdygnen innan mjölkproduktionen kommit igång.
1